Teknoloji

Teknolojinin zararlar ve yaralarlar hangisi?
İnsanlığın başından beri teknoloji gittikçe gelişir. Teknoloji hangi anlama geliyor ama? Genellikle, teknoloji kelimesi duyulunca elektrik, DVD, uçak ve araba düşünülür fakat doğrusunu söylemek gerekirse mızrak, taş, vay bulunarak avlayan insanların hayatlarındaki zorluklarını kolaylaştırırmış. Bu tip eski, ama yine de önemli, teknoloji olmasaydı bu arada taş devri, tunç çağı bambaşka çağlar olurdu. Büyük olasılıkla en önemli teknoloji gelişmesi geçmişteki insanin çakmaktaşının faydalı olduğunu öğrenmesidir. Ateş de kontrol edilmeye başladıktan sonra insanin ilerlemesi gerçekleşip ve ona göre hızlı devam etmiştir. En azından bahsettiğimiz noktaya kadar teknolojinin çok yararlı, belki de vazgeçilmez bile, olduğunu kabul edilir. Gecen yüzyıla bakarsak tartışmamız daha ilginç de olur. Bana sorarsanız en önemli gelişmelerin ikincisi mutlaka internettir. Artik neredeyse istediğimiz zaman istediğimiz bilgiyi sorun yasamadan bulabiliriz. 20 yıl önceki insanin araştırma yapması, kütüphane gitmesi, saatlerce araması gerekmek yerine bir saniyenin içinde İnternette yapılabilir. Tabi ki yasadığımız gerçekte problemler de birlikte verilir. Adsızlığın zararları, çocuk pornografisi, bilgisayarın fazla kullanılması ve bazı insanların bağımlı olması, uzun lafım kısası – arayan bulunur. Neyse, çok çalışırsak ve açık bir gözle bakarsak, bence onları da çözeriz.

Dilmer (Yabanci Dil Merkezi)

My Turkish development is steadily going forward. Writing and most of all reading my own essays gives me a good idea of how much I have developed since I first got here. From knowing how to ask for directions but not how to understand them once they were explained to me, I know give directions comfortably with a smile on my face. The progress I have made is of course mine to enjoy and be proud of but I can not escape the fact that the school I am attending has played a significant part in all this. That is why I want to tell you more about it, perhaps other people like (or unlike) me are looking for an adventure and want to learn more about Turkey through the Turkish language.

Dilmer (Yabanci Dil Merkezi – Language Center) is a privately run language school specialized and educated in teaching Turkish to foreigners. There are 7 levels, beginning at the basics such as greetings, time, simple day to day conversation and ending in reading newspapers and having profound discussions touching upon subjects such as the right to education or what it feels like to be a foreigner. There are courses available during morning, afternoon, evening and weekends. Besides Turkish
The course literature has been developed by the school carrying in my mind the aim of teaching Turkish to foreigners in an entertaining and effective way. In addition to this, two ”do it yourself” books are available, also developed by the school intended for people who want to study Turkish on their own. I have attached pictures of the book covers for you to see and if you have any questions please do not hesitate to send an e-mail to [email protected] or surf in to www.dilmer.com . The personal comfortably communicates in English.
Dilmer offers language courses in English, German, French, Spanish, Greek, Arabic and Russian.

I Study Turkish By Myself 2I Study Turkish By Myself 1Turkce Okuyorum 3Turkce Okuyorum 2Turkce Okuyorum 1

Kompozisyon

Çocuk eğitimden mi, çevreden mi, aileden mi en çok etkilenir? Yazdığım sorunun cevabının zor olduğunu kabul etmeliyiz. İnsanın ilk göreceği şey mutlaka ailesinin yanından olur. Yürümeyi öğrenip, konuşmaya başlayıp annesinin ve babasının hareketlerini bilmeden kopyalar. Demek ki çocukluk kesinlikle önemli bir süreçtir. Aynı zamanda kaçınılmaz bir olay da okula başlamaktır. Okulda farklı terbiyedeki olan çocuklarla tanışır, hatta bu dönemin içinde dünyadaki insanların değişikliklerini kabul etmek zorunda kalır. Ayrıca okulda annesinin ve babasının başka bir otoriteyi takip etmeyi öğrenir. Bu yüzden insanların çoğunluğu okula gitmenin hem önemli, hem geliştirici olduğunu düşünüyor. Son bahsedeceğim nokta çevredir. Çevre ile yazdığım faktörlerin arasında büyük bir fark var. Çocukluk ve eğitim biten fenomenler ve çevre bitmeyen bir fenomen olduğu için çevre etkili ve yaygın bir etken olarak sayılmalı. Birçok satır okuduktan sonra aynı soru hala kafamızda yankılanarak duruyor - bu fenomenlerin en önemli olanı hangisi? Adolf Hitler eğitimli olmasına rağmen milyonlarca insanı öldürmüş. Jeffrey Dahmer, ünlü Amerikalı katil, kusursuz çocukluk yaşadıktan sonra bir süre insanı tecavüz edip öldürmüş. Uzman değilim, ama bana sorarsanız hem Hitler, Hem Dahmer kendilerini yalnız hissetmişler.


Benjamin Mehmet Sjögren

Parktaki Mehmet

This weekend I have a lot of homework and one assignment is to write a story in Turkish using the most recent grammer we have learned during the passed few weeks. I decided to publish the unedited version, uncorrected by the teacher, and I must say I am very proud of it. Two months ago I would never have been able to produce anything half as good as this. As there currently is no English translation available, you can consider this a bonus for the small yet important Turkish speaking part of my readers. As another bonus I attached a fotograf taken from the astonishing height of the Galata Tower. Enjoy!

Dört ay önce Mehmet adlı bir adam Stokholm'un en güzel parklarından birisinde yürüyordu. Sonbahar yeni gelmişti ve her zamanki gibi Mehmet evden bir gezinti yapmak için çıkmıştı. Parktaki güzel kuşları izlerken bir dilek Mehmet'in aklına geldı. 'Keşke uçabilsem' diye düşündü. Birdenbire Mehmet sakat bir yaşlı adamı gördü. Yaşlı adamı bir tekerlik sandalyede oturuyordu ve mutlu olduğu yüzünden belliydi. Mehmet hemen utanmaya başlayıp 'Allah allah. Ne biçim insanım ben? Karşımdakı insan yürüyemiyor ve ben uçmamamdan memnun değiliyim' diye düşündü. Mehmet adama yaklaşıp para vermek için pantolonundan cüzdanını çıkartıp 'Merhaba Abi' dedi.

- 'Merhaba evladım, nasılsın?'
- 'Çok şükür Abi. Merak ediyorum ama. Her gün bu parkta gezinti yaparım ama sizi hiç görmedim.'
- 'Evladım, epeydir burada oturarak kuşların cıvıldmasını dinleyerek düsünüyorum.'
- 'Peki ne düşünüyorsunuz Abi?'
- 'Şansımı düşünerek Allah'a beni doğurduğu için teşekkür ediyorum. Evladım, mutluluğun şırrı memnun olmaktır. Bunu anlıyorsan başarılı olursun.'

Mehmet birdenbire arkasındankı ağacından bir ses duyup döndü. Şahane bir kuş güneşe doğru uçuyordu.
'Peki Abi...' dedi ama döndükten sonra sakat adamı yoktu. Mehmet şaşırıp çevresine baktı ve 'Keşke sakat adam gibi olsam' diye düşündü.
 
Son

Vıew over the Golden Horn from the Galata Tower.

Adsız Güzellik (Nameless Beauty)

I tremble gently down the artery of the city, sensing its heartbeat every time my feet touch the ground. My eyes sweep the surroundings and surrender to every impression around me. Beauty is born here, learns to walk here, breathes here and eventually dies here. Suddenly it passes me. A graceful woman with long black curly hair, reaching the end of her lower back, is moving in my opposite direction. I turn around to watch her break my heart every time her feet touch the ground, leaving me with nothing but the diminishing scent of her hair and an echoing wonder to know her name.


An Unpleasant Surprise

Yesterday I was drifting in the state between asleep and awake when the sound of an arriving message on my phone ended the former and brought out the latter. My first thought was soaked in spite against myself for once, months ago, having willingly selected that particular message sound. I got up, scratched my face and reached for the phone. There was two messages both with the same message – Michael Jackson is dead. The first thing that struck me when reading the messages was that one of the senders never sent me an message during my stay in Istanbul, and now when Michael Jackson is dead he goes out on a limb doing so. I was not bitter with my friend or held him in contempt, not at all. It just made me realize how important Michael Jackson was to so many people. Similar to the flash shows summing up his life I later saw in the Swedish newspaper I saw fragments of his career in chronological order, being played behind my eyes on the cinema on the back of my forehead. What a shame, I thought to myself and without realizing it I slowly begun to feel sad about losing Michael Jackson.
During my stay here I have several times asked native Turks about certain Turkish artists, many of them among my favorites, and very often I get a negative reply describing the person rather than the music. I do not think this is something unique to the Turkish culture, especially not in the case of Michael Jackson, but it definitely got me thinking. Most of us have a personal relation to his music, many of us probably consider themselves to at some point in their lives have been saved by it, in on way or another, and without a doubt everyone of us know who he was.
On my way out I activated the MJ playlist on my Iphone and listened to his songs. I have always been a fan, but this time it was different, he was no longer alive and somehow that changed the experience in a slight but surreal manner. Admiring Michael Jackson does not take much from a man. With his professionalism and innovative mind for music he changed the business forever. You just have to watch MTV for 15 minutes to see how many of the artists today somehow and in someway are carrying on his legacy.
I kept on walking in the area of Cihangir, Beyoglu, Istanbul and the sensation of being sad was now imminent. Not really accepting this emotion, wondering how I could feel this bad for someone I never met, I kept questioning the mourning process and trying to understand its origin. Right after passing the German Consulate and turning right, the insight of my grieving came to me like a spontaneous visit from a familiar friend with an unfamiliar face. I appeared to be mourning the death of Michael Jackson, which was true, but in fact I was also mourning for reasons connected to myself. Growing up I would play his albums, belonging to my parents, I would become scared by Thriller and dance to Bad. I became older and begun reading his lyrics, I contemplated the message in Black & White and They Don’t Really Care About Us, put it in the context of a, at that time, right wing influenced Sweden with raging skinheads and violent racism, and I also put it in the context of my own ambiguous identity – was I black or white? Michael Jackson has always been there and I have always been a child. His death is an unpleasant reminder of the separation from my own youth and also of the inevitable departure from this world all together. That is why I am sad, I am mourning the death of my own immortality and the loss of a modern day Mozart, both who died on the 25th of June 2009.

Rest In Peace.

Balkan Lokantası

Today I went together with my flatmate to the school at which I will start to study on Monday. It was a large apartment building, given its location and statue it most probably has a brilliant view over the Bosphorus and Marmara Sea. The door was open so we went in to the reception where I greeted the two women working there. I told them my name and explained that I have come from Sweden to study the language, all in Turkish of course. They looked puzzled and said, but you already know Turkish! I smiled and said yes, but obviously not enough. They had apparently assigned me in a level 1 class, which we both agreed would be far too easy. Instead of this they told me that I was to take a test on Monday, enabling them to understand my level of knowledge and subsequently putting me in a class where I can develop. Good news indeed.

After this my flatmate went on to the gym, leaving me with an empty stomach and the urge for adventure! I made the 5 minute walk passed our place and went on down Istiklal Caddesi (the main commercial boulevard on the European side of Istanbul). During my walk I thought to myself, what will I eat? Having a limited, if any, knowledge at all of the city restaurants and simultaneously not being able to hear my thoughts due to my shouting stomach, I played with the idea of eating at Burger King. No, that is simply to lame, I declared and came up with another idea. I went in to the Turkcell (phone operator) store and talked to my new acquaintance Yusuf. Yusuf was the first guy to help me with my SIM card and since I felt he was nice and service minded I immediately decided that I would always go to him when needing a refill of credits. Maybe he gets a percentage of the business my refills generate? Anyhow, it is pretty close to home and he seemed helpful. He pointed across the street and promised good meal. When I asked him what the prices were he scratched his beard stubble and looked at me as if he hesitated. After that he said ”Tamam”, meaning Ok in Turkish, and gave me the directions to a restaurant located on a small backstreet, and said that he just came from there a couple of minutes ago. We chitchatted for a minute before I went off to find the place. Arriving at the restaurant, named Balkan Lokanta (Balkan restaurant), I immediately realized I had found gold. It was the typical Turkish indiginous diner with all kinds of soups, rice, lamb, chicken, dolma, beans, cacık (tsatsiki) and of course no even half of a tourist as far as I could see. I ordered kurufasülye (beans and tomato sauce), two large pieces of fresh bread, coban salatasi (tomatoes, peppers and onions), ice tea and a bottle of water. The bill was 6 Turkish liras which multiplied by 5 turns into 30 crones and approximately 3 euros. In other words, extremely cheap! However, I was so hungry that I ate it all up in an elitist pace, rendering myself unmovable for 30 minutes. Sitting there I felt like a child, relearning a lesson for the 999th time. I did not enjoy the meal, but the acquired knowledge of a cheap and tasteful restaurant near by softened my stomach pain and eventually allowed me to go home and rest. Until next time!

Istiklal Caddesi 2 (pictures)


Naturally I forgot to attach the pictures from todays exploring. Here they are!

St.Antonio di Padova

Den italienskt katolska kyrkan St.Antonio Pedava på Istiklal Caddesi, Beyoglu, Istanbul.

The Swedish Consulate
I took this picture passing the Swedish consulate on Istiklal Caddesi.

The view from my balcony.
The view from my balcony

Istiklal Caddesi

I sit down on the balcony of my new home and gaze upon the view of this powerful city I now am a part of.
The sound of frightened barking dogs who never knew domestication, the constant echo of ringing police sirens shouting in unfamiliar tones, literally thousands of buildings right next to, and even on top of each other. The tight proximity of these structures reminds me of a failed game of Tetris, yet it is far from a failure. They just remain still. Circulating on top of this immense view are hundreds of flapping seagulls seemingly looking for something. My guess would be food. The sound of traffic is distinguishable and every once in a while the loud sound of an engine, probably a truck, has me guessing if it is not actually driving through the living room. A man is shouting something in Turkish through a megaphone, I can not make out the words but I can tell he is passionate about his message. Boats in all sizes, ferries, trawlers, sight-seeing boats and even smaller ones keep going back and forth from Europe to Asia and straight out into the Marmara Sea.

Today I managed to get my SIM card running, meaning I can now be reached on a Turkish phone number, 0090 536 524 8605. I walked down Itiklal Caddesi and talked to a salesman in one of the Turkcell stores. He helped me and told me he worked 12 hours a day making 400 dollars a month. I was not going to say anything but as he prompted to ask me what his Swedish equivalences are making I replied around 1400 Euros a month. He laughed, told his colleague and shook his head. He was helpful so I promised to go back there every time I need a refill. I went on making a pretty huge cash withdrawal in order to pay the landlord, this made me nervous at first but i managed to blend in to the crowd and kept on walking down Istiklal Caddesi. On my way I decided to walk down the entire boulevard and did so until it got split into two smaller roads. On my way back two things caught my eye. The first was the Swedish consulate, a large enclosed area with the characteristic three crones symbol marked the spot. The second took more investigation. From the street perspective I just noticed that there was a gate and above it the virgin Mary sat in her traditional pose, innocent eyes and a tilted head. I went in and was amazed by the large church that could be found inside. It was the St. Antonio di Padova church, originally an Italian church built 1725 but later on demolished and replace with the current building. The latter was built in the beginning of the 20th century. I approached it with caution and respect, a posture I always try to keep when visiting place of worship, regardless of what religion it might belong to. From the look of the people going in and out I could quickly tell that it was open for the public. The signs in Turkish prohibiting food, taking pictures, talking or even praying while walking (?!) also indicated that it was an open church. To my disappointment people did not seem to respect this when entering it. I saw flashes, heard a constant mumble while some actually tried to pray. Regardlessly it was a pleasant experience. When I went out on the yard I realized that I did not know the name of the church. I looked around and saw an old woman sitting down by a pillar, holding prayer beeds and wearing a peculiar head covering. I decided to ask her, and I did it in Turkish.

- ”Excuse me, would you by any chance know the name of this church?”
- ”Yes indeed I do. It’s the Catholic church of St.Antonio Padova. Where are you from?” the woman replied with newly found enthusiasm and looked upon me kindly.
- ”Sweden.” I said, smiling at her.
She looked a bit puzzled and went on asking;
- ”Are you catholic?”
I shook my head, still smiling and she asked again;
- ”Muslim?”
- ”Yes, I guess I am.” I replied and shrugged my shoulders in an attempt to convey the complexity of that question. It did not seem to take so I continued;
- ”In my eyes, God is God and the rest is peripheral.”
Her face lit up with joy and I could see that we shared that moment in a peaceful understanding. After telling me that she loved all the prophets I politely thanked her, wished her a good day and went back to Cihangir.

After eating a sandwich at home I felt exhausted and surrendered to a couple of hours of sleep. After waking up I remembered doing so when being in Alanya (SE Turkey) as well. Is it the heat? I do not know but now I feel better than ever, ready to go out and pick up a döner kebab. Until next time!

Insomnia

It is 03.44 in the morning. My bottom level panorama view over the train station in Eskilstuna is getting brighter and brighter every minute that passes. As if falling asleep was not difficult enough already, I think to myself and turn in my bed yet another time. I had my friends over tonight, enjoying each others company a last time before my trip begins. It was a blast, I must say. They are a multi flavored bunch of individuals with good hearts and intentions. I will surely miss them.

The past days have mainly consisted of practical things like cleaning the apartment, packing and making other arrangements necessary for Daniel, the guy who will be staying at my place the next coming 6 months. A combination of several 1 1/2 hour night walks with my good friend Sia and sloppy clothing has invited a sore throat accompanied by a runny nose. Feeling warm and tired at times I have smiled at the ironi and asked myself if this what travel fever really feels like.

Two friends have offered to hook me up with open minded people in Istanbul and for that I am grateful. Adventure is still the objective, but knowledgeable and helpful people is always welcome. Especially when moving to a new country!

I will be landing in Turkey around 16 or 17 o' clock, depending on adjustment to Turkish time. If we optimistically add another hour to that for claiming the baggage and maneuvering the cart to the airbuses I think it is safe to say I will be in Taksim the earliest at 20 o´ clock Turkish time. Most probably this means that my first night in Turkey will be spent calmly somewhere on a restaurant where I can enjoy the phenomenal kitchen typical for the region, and try getting a good night of sleep.

On Tuesday I am told there is a Turkish holiday. The 19th of May is celebrated as the Commemoration of Atatürk, Youth and Sports Day. In Turkish it is Atatürk'ü Anma or Gençlik ve Spor Bayramı. The origin of this holiday can logically be traced to the date of May 19, 1919, when the Turkish War of Independence was started which subsequently lead to the creation of the Republic Of Turkey. How does Istanbul smell, taste and feel on a holiday like this? I will find out and let you know!

Why on earth would you do that?

As the title discretely implies this post will be in the spirit of declaring my intentions with the 6 month long visit to Istanbul. For the past few months I have heard more variations of this question than I can remember.

- "Oh you are going to Turkey? That's cool. Why?"
- "Well I am going to study the language."
- "But why?"

To be honest my answer has often been short in a polite dismissing kind of way, ”Because I am part Turkish”. That is simply because in most situations there was no time to go in to details. At least not enough time for me to give what I feel would be the best and sufficient answer representing my thoughts and feelings on this trip. In other words, it is complicated.
I grew up in a middle class home with a Turkish mother and a Swedish father. Since my dad could not speak Turkish and had no ambitions to learn it, my mother chose to speak Swedish exclusively rather than making us (me and my older brother) bilingual. In effect this meant that throughout my childhood I could not communicate thoroughly with many of my relatives, not to mention my grandmother and grandfather. I can still remember how it was to hear mom and grandma speak Turkish without understanding a word. Many times I asked mom why they were fighting and she replied that they were not and told me that Turkish was simply spoken louder than the soft careful Swedish I knew. This really bothered me, I felt left out and socially handicapped when trying to speak to relatives. So Turkey was a strange country for me? In a way it was, in a way it was not. My mother and father bought an apartment in the tourist city of Alanya, located in southwestern Turkey, when they got married. We spent many summers there sunbathing in the ocean, enjoying the magnificent food and building up energy in order to once again go back and work another year. I have many pleasant memories from those summers but regardlessly they did not shape me in the constructive way an actual visit to our relatives, 100 miles away in the ”real” Turkey, would have done. It might sound like I am blaming my parents or holding them in contempt but it is quite the opposite, I love them for everything they have done for me. I am merely trying to make you understand the background of this huge change in my life I have decided to make.

What sometimes puzzles me is that while my mother chose not to teach us Turkish, she insisted on sending us to the mosque where we learned how to read Arabic (without understanding it), the history of the abrahamitic religions and also how to pray according to Islam. This period really shaped me. Sure, I believe in God and have my word with him every once in a while, but I am not a religious guy at all. Growing up a Muslim half Turkish Swedish guy in a Swedish neighborhood who could not speak Turkish, the language of those sharing the same faith as him, contributed to a feeling of ”out of place” constantly being present through out my childhood. Who was i? Combining this hollow equation with the regular identity crisis anyone suffers in their teens I REALLY did not know who I was.

The question of who I was made me interested in both the culture and language and at 13 I finally decided that I would try and learn it as much as I could. I started to constantly ask questions on grammar, vocabulary and pronunciation. I started hanging out with kids my age who had a ethnic or linguistic ties to Turkey. Slowly but surely my Turkish got better and I used to dream of moving there after I finished school. When the time came for graduation I drifted without anything to do for a couple of months until I got lucky and found work within IT. I spent four years in that business working at three different companies, learning how practical adult life could be. Naturally I moved out and got my own place, earned my liberties and became a regular ”9-5er”. This is what put my dream on hold and kept it shackled but it could only do so for so long. The experience of four years out there working is without equivalence and I do not regret anything. However, the question remains – who am i? I think Istanbul knows the answer and she is dying to tell me. All I have to do is go, and I will. At this hour in 12 days I will be driving from the airport to Taksim to settle in my new home.

At my last day at the office my colleagues gave me a thank you gift - a "first class travelers guide to Istanbul".
They could not have come up with a better gift. Since my first week will be without school I can spend it exploring the city of which it is said Napoleon spoke with great admiration.

"If the Earth were a single state, Constantinople would be its capital. ”

Travelers guide to Istanbul!

Benjamin

The Blog Got Globalized

So I decided to ditch my maternal language and start writing in English instead. Why? Well to be honest, for a guy who claims to be of international character I do not feel that I practice English enough. Sure, my job partially involves daily contact with English speaking customers/colleagues but since it ends on Thursday I loose that opportunity. While in Turkey I will almost exclusively speak Turkish in any given situation, phone conversations with family and friends will be in Swedish so I do not really see a reason why I should not go ahead and use the most international language in the world. Now that this has been decided I would like to apologise in advance for all the typos, incorrect grammar and foreign sentence building that are about to come. Today my employer came to the office and brought cake with them to celebrate my departure. No just kidding. It’s really more of a ”thank you gesture” for the years I spent working there. As far as the trip is concerned everything is in order. My excitement has yet to be accompanied by nervousness, which feels good. If I know myself sufficiently it is sure to arrive in time though. That train is never late, hehe. The biggest question mark in my mind right now is what I should buy my loyal cousin Istanbul-Burak from Sweden. I know he likes football so there is a good possibility that I might get him a Swedish national football team sweater. We’ll see. For now, take care!

Benjamin

Bostad Klar!

Äntligen!
Efter att jag tog beslutet att flytta ned till Istanbul har det varit upp och ner i frågan om bostad. Först var det tänkt att jag skulle bo oförskämt billigt i Caddebostan, ett modernt shopping- och bostadsområde på den asiatiska sidan, beläget ungefär en mil ifrån skolan. På grund av diverse komplikationer förpassades tyvärr det alternativet till soptunnan. Därefter har andra hjälpsamma vänner och släktingar försökt bistå med olika förslag men till slut, med ungefär en månad kvar till resan, bestämde jag mig för att lösa på egen hand. Jag googlade mig fram till en brittisk craigslist (annonssida) som hyste mängder av annonser på rum och lägenheter över hela Istanbul. Det var svårt att välja, men jag började med att knacka ihop ett mail i vilket jag presenterade mig själv på engelska/turkiska. Jag berättade att jag arbetar på Volvo, ett globalt beryktat företag, som talar tydligt språk - jag är en skötsam kille (:) ). Tanken slog mig att länka min ståuppakt på youtube och berätta om mitt projektjobb som röstskådespelare och manusförfattare för ett nationalsänt radioprogram. Min inbyggda jantelag tryckte först ner mig i skorna men efter en uppriktig självrannsakan tänkte jag: varför skulle jag inte berätta det?
Det fanns många fina rum/lägenheter på lika många intressanta platser, men med största sannolikhet finns det betydligt många fler spekulanter i en liknande situation som jag. Jag resonerade till slut att det var upp till mig att sälja in mig själv, låste in jantelagen i en låda och berättade stolt om min sidosyssla, som förhoppningsvis en dag blir min huvudsyssla.
Efter att jag skickat min hängivne kusin och istanbulbo Burak för att träffa hyresvärden samt göra en sista kontroll är det nu spikat! Jag kommer att bo i hjärtat av Istanbuls kommersiella center - Taksim. Lägenheten ligger i området Cihangir vilket är Europa, är belägen cirkus 500m från skolan och tycks ha en fantastisk utsikt(se bilden) över Bosporen / Marmarasjön. Som en bonus råkar även lägenheten av händelse också ligga på samma gata som det turkiska fotbollslaget Besiktas' fotbollsarena. Personligen håller jag på Fenerbahce, som är bittra rivaler till Besiktas, men lyckligtvis är jag inte tillräckligt inbiten för att se nackdelarna i detta.


Nedans ser vi i stort sett staden Istanbul, men inte provinsen med samma namn.
Hyfsad helbild av Istanbul.

Här ser vi en inzoomad bild på en del av Taksim, Cihangir. Sängen kännetecknar lägenheten och huset skolan.
Inönü stadyumu ligger som tidigare nämnt precis bredvid lägenheten.
En snäv inzoomning på Taksim, Cihangir i Istanbul.

Utsikt!
En utsiktsbild från mitt blivande hem!

På återseende!

30 dagar kvar

Den som tar sig tid och läser hela bloggen, med det menar jag föregående fyra inlägg :), märker snabbt att den under många månader legat och dammat i cyberrymden. Inspirationen att översätta fler låtar försvann med hösten. Viljan att lära mig det turkiska språket gjorde det emellertid inte - om ca. 30 dagar flyttar jag till Istanbul för att studera det turkiska språket vid en språkskola i Taksim. Jag kommer att vara där i sex månader och utforska den enda transkontinentala staden i hela världen så mycket jag kan. Trots cyberdamm och en lång period av inaktivitet har jag valt att reformera bloggen till mitt medel att dokumentera min vistelse i Istanbul.
Huvudmålet är att detta ska bli ett kontaktmedel med nära och kära i Sverige. Fokus kommer ligga på dagliga upplevelser, kulturella och språkliga betraktelser och om möjligt även vad som händer i den turkiska politiken.
Jag är långt ifrån en professionell fotograf men eftersom Istanbuls kulturutbud är så enormt och bara antalet storslagna vyer är många ska jag göra ett tappert försök att även lägga upp bilder, om jag kan.
Till nästa gång!


Benjamin

Ahmet Kaya - Saza Niye Gelmedin

Kära läsare.

 Jag vill börja veckans inlägg med en varm och ödmjuk ursäkt för mitt långa avbrott. Det har gått nästan två månader sen den senaste översättningen och även om jag är fullt medveten om att det fulla ansvaret ligger på mig. så vill jag säga att det aldrig var min avsikt att ha ett sådant långt uppehåll. I semesterns kölvatten har jag funnit det svårt att ta mig tid till detta projekt, och de få gånger jag mot förmodan lyckats göra det har låtens svårighetsgrad på ren svenska punkterat mig. En av dessa låtar var ett önskemål från en vän, en lika fin sådan som som låttexten var komplicerad och efter ett par helhjärtade försök att översätta den insåg jag mig besegrad. Den får vänta till jag har ökat på min kunskap - för i dagsläget blev det alldeles för mycket. Jag skulle kunna be någon annan översätta mycket eller hela låten men det  vore roligare och mer logiskt att välja en enklare låt och göra merparten av jobbet själv. Veckans låt är Saza Niye Gelmedin skriven och framförd av den bortgångne trubaduren Ahmet Kaya. Du kan lyssna på den här. Saz, som är ett turkiskt/persiskt stråkinstrument, har i titeln fått ett avslutande A: och det betyder rakt översatt Till Saz. Det man syftar till här är inte instrumentet utan snarare en festlig tillställelse där instrumentet spelas av till exempel en trubadur. Niye betyder varför och Gelmedin du kom inte. Temat är i vanlig ordning kärlek och i turkisk ordning av den olyckliga sorten. Sångaren är förkrossad över hur hans förälskelse lät honom vänta och aldrig dök upp.
Tack till Murat som hjälpte mig med det sista stycket!

Varsågoda!
 
1. Saza niye gelmedin
Saza niye gelmedin
Gündüz belli isin var
Gece niye gelmedin

1. Varför kom du inte till festen
Varför kom du inte till festen
Du var upptagen på dagen
Men varför kom du inte på natten

2. Üc gün dedin bes gün dedin
Aylar oldu gelmedin
Gecen cuma gelecektin
Haftalardir gelmedin

2. Du sa tre dagar du sa fem dagar
Det gick månader och du kom inte
Förra fredagen skulle du kommit
Det blev veckor och du kom inte

3. Caldigim saza mi yanam
Ettigin naza mi yanam
Alam yari koynuma
Kis yatam, yaz uyanam


3. Ska jag be om ursäkt för att jag spelar på min saz
Ska jag be om ursäkt för att du är reserverad
Kan jag ta min älskling i min famn
Jag lägger mig på vintern och vaknar på sommaren


Benjamin


Mahsun Kırmızıgül - Kardeşlik Türküsü

God afton mina vänner! Veckans låt är är ingen mindre än Kardeşlik Türküsü och placeras som nummer tre i kronologisk ordning. Denna låt släpptes tillsammans med bosporens premiäröversättning år 2000 på albumet Yoruldum .Titeln betyder brödrasongen och reflekterar naturligtvis låtens berörande innehåll. Du kan lyssna på den här. Mahsun är onekligen en man som gillar dramatiska teman med återkommande anspelningar på starka känslor, och i detta fall är det alltså brödraskap som gäller. Nödvändigtvis inte den relation två bröder emellan utan texten syftar snarare bildligt till relationer mellan människor i allmänhet. I vanlig ordning - den klyschan blir ni aldrig av med - dök det upp omöjliga språkpredikament som nästan ledde till att jag beställde en fullständig vaddering av min lägenhet och en tvångströja därtill. Tack vare Cihan abi slapp jag dock denna omständiga renovering och kunde gå vidare med min översättning.
Boven i dramat var den andra raden i stycke 1, Yaşamak dururken bu kavga ne diye. När jag läser detta blir det "När man lever stående varför bråka?" snarare än Cihans översättning som står här nedan. Naturligtvis går jag direkt i turkfällan och glömmer bort att ett ord kan betyda många olika saker och böjas på lika många sätt.
Låtens refräng är väldigt enkel och består bara av substantiven berg, vägar, bror samt uttrycket oy. Det sistnämnda används tämligen på samma sätt som svenskans oj, men då detta är en fullfjädrad klagosång tyckte jag att "ack", som dels är av samma ordtyp (t.ex aj, ey, oj) men också för tankarna direkt till jämmer och klagan, passade bättre in i sammanhanget. Att i sin klagosång repetitivt anropa berg och vägar kan nog förefalla komiskt för en icke turkisktalande svensk, men jag tror inte vi ska läsa detta bokstavligt utan istället försöka se det som en enkel referens till det storslagna landskapet Turkiet hyser.

Varsågoda!


1. Hepimiz kardeşiz bu öfke ne diye
Yaşamak dururken bu kavga ne diye

1. Vi är ju alla bröder, varför denna ilska
När man kan ägna sig åt livet, varför bråka

2. Dağlar oy oy yollar oy oy
Dağlar oy oy yollar oy oy
Kardeş oy oy...

2. Bergen ack ack ack, vägarna ack ack ack
Bergen ack ack ack, vägarna ack ack ack
Broder ack ack...

3. Bir kardeş kardeşi vuruyor ne diye
Bir ana ağlıyor evladım nerede

3. Ett syskon skjuter sitt syskon, varför
En mor gråter var är mitt barn

4. Dağlar oy oy yollar oy oy
Kardeş oy oy...

4. Bergen ack ack, vägarna ack ack.
Broder ack ack...

5. Susmuyor silahlar feryat var gecede
Dinsin bu gözyaşı bitsin bu işkence

5. Vapnena tystnar inte, ett skri hörs i natten
Låt dessa tårar upphöra, låt denna tortyr sluta.

6. Dağlar oy oy yollar oy oy
Kardeş oy...

6. Bergen ack ack, vägarna ack ack
Broder ack...


Benjamin

Mustafa Sandal - Araba

Då var det dags för låt nummer två att segla ut på Bosporen! Den här veckan är det Araba med Mustafa Sandal från albumet Gölgede Aynı (1996) som legat under förstorningsglaset. Du kan lyssna på den här. Araba betyder bil och är en låt känd för de flesta turkar, och med stor sannolikhet bekant för de svenskar som besökte Turkiet den senare halvan av nittiotalet. I ärlighetens namn är det en personlig favorit som flitigt spelats i min stereo under många år. Jag minns att jag gick i femman när vi köpte skivan i Alanya och jag lärde mig snabbt hela låten utantill för att sedan sjunga med utan att egentligen förstå vad den handlade om. Allt eftersom jag började bygga upp min turkiska föll några bitar på plats men jag kan med handen på hjärtat avslöja att det inte är förrän nu jag helt förstår vad låten handlar om. I kontrast till Yoruldum är budskapet av en mycket mer abstrakt natur och till råga på det är meningsuppbyggnaden tekniskt sett stundtals väldigt klurig att översätta. Den här veckan står min kusin Murat för större delen av översättningen, med undantag för viss ommöblering av några ord och små justeringar för att bokstavligen sätta texten i bloggens sammanhang. Även om jag nu förstår låtens budskap i en mycket högre grad än tidigare, förlitar jag mig mycket till er läsare att hjälpa mig att hitta "mjukare" formuleringar som balanserat skulle kunna bibehålla meningarnas nyckel-betydelser, och samtidigt vara enklare att förstå för en icke turkisktalande svensk. Då den här låten är skriven i klassisk popanda och följaktligen innehåller väldigt mycket repetition, har jag valt att bara skriva ut versen och refrängen en gång vardera. Om ni väljer att använda YouTube-länken så föreslår jag avslutligen att ni lägger märke till Mustafa Sandals väldigt välartikulerade kroppspråk ;).

För övrigt kan jag glatt konstatera att antalet kommentarer och unika träffar har nått långt över förväntningarna. Det gör mig optimistisk och hoppfull om er hjälp inför framtida översättningar.

Varsågoda!


1. Gönül ister aradığını, hep mi bekler hep mi bulamaz?
Gönül ister tanıdığını, hiç mi bilmez hiç mi soramaz?
Beni alsa nafile nafile, yerime bir şey koyamaz.
Yalvarsam da kal diye kal diye o yerinde hiç duramaz. 

1. Det hjärtat söker vill det ha, vill det alltid vänta? Vill det aldrig finna?
Det härtat känner vill det ha, kommer det att veta? Kommer det att fråga?
Det spelar ingen roll om hon tar mig, hon kommer aldrig att kunna ersätta mig.
Även om jag ber henne att stanna, så kommer hon aldrig att vara kvar.

2. Onun arabası var güzel mi güzel.
Şöförü de var özel mi özel.
Bastı mı gaza gider mi gider.
Maalesef ruhu yok.
Onun için hiç mi hiç şansı yok.

2. Hon har en bil (som är), snygg, väldigt snygg.
(Bilen) Har en chaufför (som är), speciell, mycket speciell.
Gasar hon så går det fort, mycket fort.

Tyvärr så har hon ingen själ.
Därför har hon ingen chans.

Benjamin

Mahsun Kırmızıgül - Yoruldum

Veckans låt är Yoruldum av Mahsun Kirmizigül och den kommer från albumet med samma titel som släpptes år 2000. Du kan lyssna på den här.
Som du snart kommer läsa, består texten till stor del av ett försvarstal med det återkommande mantrat Yoruldum, vilket betyder Jag har tröttnat/ledsnat. Svårighetsgraden var högre än väntat och följaktligen uppstod debatt kring flera av ordens betydelse. Lyckligtvis finns det ordböcker som ofta (inte alltid) kan jämna dessa debatter med marken genom att leverera det närmaste man kommer till absolut sanning, en ribba som vanliga människor med varierande bakgrund och språkkunskaper naturligtvis inte alltid lyckas nå upp till.

I vanlig ordning dök det under översättningen upp några utstickare. Ett exempel är meningen Namusumu, şerifimi beş paraya hiç satmadım. Rakt översatt blir detta Min heder, min ryktbarhet har jag aldrig sålt för fem pengar. Intressant är då att vi har ett liknande uttryck i svenskan som också innefattas av pengar men refererar specifikt till ören. Jag fattar inte turkiska för fem öre, är ett exempel där fem öre fungerar som en förstärkare av det presenterade påståendet.
Förutom den uppenbara skillnaden att det turkiska uttrycket inte specificerar vilken form av pengar det gäller, kan vi nog konstatera att sångaren använder det på samma sätt som i det svenska exemplet.

Varsågoda!



1. Bu hayatın yokuşunu tırnaklarımla kazıdım.
Geçen yillar yordu beni, dönupte hiç bakmadım.
Dostlarimi, sevdigmi hayatımda satmad
ım.

1. Jag har grävt(tagit) mig uppför livets sluttning med mina bara naglar.
Passerade år har tröttat ut mig så jag kollar inte bakåt.
Mina vänner, de jag älskar har jag inte sålt i mitt liv.

2. Yoruldum, yoruldum, yoruldum artık.
Yoruldum, yalanlardan.
Yoruludm, sevdalardan.
Iki yüzlü insanlardan yoruldum.

2. Jag har tröttnat, jag har tröttnat, jag har tröttnat hädan efter
Jag har tröttnat... på lögner.
Jag har tröttnat... på förälskelser.
På falska människor har jag tröttnat..

3. Çok karınca gördüm ama ûzerine hiç basmadım.
Namusumu, şerifimi beş paraya hiç satmadım.

3. Jag har sett många myror men aldrig trampat på dem.
Min heder och min ryktbarhet har jag aldrig sålt för några ören.

4. Allahımdan başkasına allah diye tapmadım.
Beni tanımadıysan, böyle delikanlıyım.

4. Ingen annan än min Gud har jag dyrkat och kallat för Gud
.
Om du inte kände mig (innan), en sådan här man är jag.

5. Yoruldum yalanlardan
Yoruldum sevdalardan
Iki yüzlü insanlardan yoruldum

5. Jag har tröttnat... på lögner.
Jag har tröttnat... på förälskelser.
På falska människor har jag tröttnat.

6. Yoruldum bu dertlerden.
Yoruldum nankörlerden.
Iki yüzlü namertlerden yoruldum.

6. Jag har tröttnat... på dessa besvär.
Jag har tröttnat... på de otacksamma.
På falska ynkryggar har jag tröttnat.

7. Çok insan gördüm, üstünde elbisesi yok.
Çok elbise gördüm, içinde insan yok.
Insanların dost veya düşman olduklarını nereden bileceksin?
Inslanların alnında kahpemi yazılı ki?
Insanların kahpe olduklarını bilesin he!

7. Jag har sett många människor utan kläder
och mycket kläder utan människor.
Hur ska du veta vem som är din vän eller fiende?
Står det hynda (falsk) i pannan på människor?
Vet att människor är falska!

8. Ezilmişten yana oldum, sen solcusun dediler.
ûlkemi çok sevdim diye, sen sağcısın dediler.
Namaz kıldım, oruç tuttum, sen yobazsın dediler.

8. När jag tog den förtrycktes sida sa de du är vänster.
När jag älskade mitt land sa de du är höger.
När jag bad och jag fastade, sa de du är fanatiker.

9. Yoruldum, Yoruldum, Yoruldum artık...
Yoruldum yalanlardan.
Yoruldum sevdalardan.
Iki yüzlü insanlardan yoruldum.

9. Jag har tröttnat, jag har tröttnat, jag har tröttnat hädan efter
Jag har tröttnat... på lögner.
Jag har tröttnat... på förälskelser.
På falska människor har jag tröttnat.

10. Çok karınca gördüm ama ûzerine hiç basmadım.
Namusumu serifimi beş paraya hiç satmadım.

10. Jag har sett många myror men aldrig trampat på dem.
Min heder och min ryktbarhet har jag aldrig sålt för några ören.

11. Allahımdan başkasına allah diye tapmadım.
Beni tanımadıysan, böyle delikanlıyım.

11.
Ingen annan än min Gud har jag dyrkat och kallat för Gud.
Om du inte kände mig, en sådan här man är jag.

12. Yoruldum yalanlardan.
Yoruldum sevdalardan.
Iki yüzlü insanlardan Yoruldum.
Yoruldum bu dertlerden.
Yoruldum nankörlerden
Ikiyüzlü namertlerden yoruldum

12. Jag har tröttnat... på lögner.
Jag har tröttnat... på förälskelser.
På falska människor har jag tröttnat.
Jag har tröttnat... på dessa besvär.
Jag har tröttnat... på de otacksamma.
På falska ynkryggar har jag tröttnat.

Benjamin

RSS 2.0